Felbedömning
Idag när jag sitter på en fullsatt buss kommer en gravid kvinna i 30-årsåldern, som just stigit på, gående i mittgången. Väluppfostrad som jag är erbjuder jag henne min plats och tittar menande mot magen.
Eftersom jag resten av dagen har gått och låtsats som att detta aldrig inträffat kommer jag inte ihåg ordagrant vad hon svarade, men hon var väldigt, väldigt förolämpad och väldigt, väldigt arg.
Jag tänker hänvisa till det här inlägget och tycka att jag hade lite rätt till en trevligare attityd från hennes sida. Hon var trots allt minst tre år äldre än vad jag är.
Nu fortsätter jag med att försöka förtränga det här.
Att ragga på ICA
Till min förvåning packade en ung man som sitter i kassan på ICA mina varor en dag. Han packade inte åt den äldre damen som stod framför mig i kön, inte heller packade han åt personen efter mig. Jag gick generat därifrån.
Det här kom att bli en upprepad företeelse. Varenda gång jag hamnade i hans kö packade han mina varor. Tror han att jag attraheras av denna lilla, näst intill obetydliga gest?
Vad väntar han sig att jag ska säga istället för det obekväma tack jag vanligtvis klämmer ur mig?
Åh, jag älskar när du packar mina varor, när slutar du?
Eller
Mmm, vi ses vid charken om tio.
Eller
Sluta röra min mat.
En komplimang
Det är tydligen inte socialt accepterat att säga till tjejen, som man stod bakom under ett bodypump pass, att hon har snygg häck. Hon hade en snygg häck. Jag ville bara vara trevlig. Hon verkade inte uppskatta mitt spontana smicker.
Jag fick många konstiga blickar från de andra kvinnorna i duschen också.
Min låtsaskompis
Under en kurs i stand up fick vi i uppdrag att skriva en rutin om vår barndom. Det kändes trist att ironisera kring den löjligt idylliska barndom jag haft med många vänner, långa somrar på landet och en fin skoltid. Utan jag valde att skriva kring känslan som jag haft så länge jag kan minnas. När jag var 6 år beskrev jag den för mor med orden ”det känns som jag har hemlängtan trots att jag är hemma.”
När jag var liten skaffade jag mig en låtsaskompis. Jag ville döpa honom till Kalle, men han sa att han redan hade ett namn. Han hette ångest.
Rutinen fortsatte med att jag inte blev av med Ångest när jag blev äldre, utan han fortsatte dyka upp och kritisera mina livsval och saker i vardagen på (vad jag tyckte var) lite roliga sätt.
Den konstruktiva kritiken jag fick på rutinen, förutom kritik på längden mellan skämt osv, var att det kanske var lite sorgligt. Att man, när man lyssnade på mig, mest tyckte synd om mig.
Därefter gick jag hem - hand i hand med Ångest.
Det är bara att sätta sig och skriva..
Det är bara att sätta sig och skriva har jag hört så många gånger. Inte minst har jag läst det säkert femtio gånger i de humorböcker jag förgäves försöker hitta inspiration i.
Nu har jag alltså satt mig framför datorn och börjat skriva. Nu ska jag släppa självcensuren och bara låta det flöda.
Istället knappar jag mig in på olika bloggar jag följer. De flesta skrivna av begåvade människor jag beundrar och respekterar. Snarare - alla skrivna av människor jag beundrar och respekterar – förutom en. En blogg följer jag hängivet och jag hatar den. Den ger mig ångest.
Varje gång jag ser att det kommit ett nytt inlägg klickar jag mig in och gottar mig i hur illa den är skriven, vilka triviala händelser som beskrivs och vad människan väljer att uppröra sig över. Jag hatar inte skribenten i sig, jag hatar mig själv för att den här ytliga människan ändå haft inspiration nog att skriva medan jag inte gör något kreativt själv.
Jag är alltså avundsjuk på de här förbluffande dåligt skrivna texterna. Det gör ont att erkänna det för mig själv.
Från och med nu ska jag skriva själv istället för att plåga mig med illa skrivna texter. Jag ska bara sätta mig ner och skriva..
