Min låtsaskompis
Under en kurs i stand up fick vi i uppdrag att skriva en rutin om vår barndom. Det kändes trist att ironisera kring den löjligt idylliska barndom jag haft med många vänner, långa somrar på landet och en fin skoltid. Utan jag valde att skriva kring känslan som jag haft så länge jag kan minnas. När jag var 6 år beskrev jag den för mor med orden ”det känns som jag har hemlängtan trots att jag är hemma.”
När jag var liten skaffade jag mig en låtsaskompis. Jag ville döpa honom till Kalle, men han sa att han redan hade ett namn. Han hette ångest.
Rutinen fortsatte med att jag inte blev av med Ångest när jag blev äldre, utan han fortsatte dyka upp och kritisera mina livsval och saker i vardagen på (vad jag tyckte var) lite roliga sätt.
Den konstruktiva kritiken jag fick på rutinen, förutom kritik på längden mellan skämt osv, var att det kanske var lite sorgligt. Att man, när man lyssnade på mig, mest tyckte synd om mig.
Därefter gick jag hem - hand i hand med Ångest.
